Torbjörn Iwan Lundquist (1920-2000) var en svensk tonsättare, framförallt känd för sin filmmusik och sina symfonier. Han blev tidigt intresserad av det piano som stod i hemmet och som ärvts av en släkting. Så småningom fick han pianolektioner, längre fram för pianisten och musikkritikern Yngve Flyckt. Hans musikintresse väcktes tidigt och nästan lika tidigt blev han trollbunden av filmen. Detta var på den tid då Stockholm hade massor av biografer innan televisionen gjorde sitt intåg i Sverige. Som så många andra barn vallfärdade han till helgernas matinéföreställningar, där hjältarna hette Errol Flynn, Gary Cooper och Charlie Chaplin. Intresset för filmen kom sedermera att resultera i musik till många svenska filmer, musik signerad Torbjörn Lundquist. Han blev också intresserad av jazzen och han bildade under skoltiden i gymnasiet ett jazzband, där han själv trakterade pianot. Ett tag extraknäckte han också som frilansande jazzpianist.
Efter avbrutna studier vid Musikhögskolan i Stockholm fortsatte han att studera komposition för Dag Wirén. Tidigt insåg han att det var att skriva musik han ville ägna sig åt. Han startade också en kammarorkester, som kom att få engagemang vid den nyupptäckta Drottningholmsteatern. Han började nu också komponera på allvar. Det första resultatet blev ett Divertimento för stråkar och fyra träblåsare 1951. Några år senare var han färdig med sin Kammarsymfoni, som uruppfördes av dirigenten Sten Frykberg 1956.
”Kammarsymfonin är nog ett av de finaste orkesterverkensom skrivits i vårt land på 50-talet – en musik med nerv och esprit, fängslande i varje detalj, rytmiskt medryckande, vital, glasklar i konturerna, en stiliserad spelmansmusik som är omväxlande i klangen och full av intressanta infall. Den enkla, stränga formen står helt på traditionell grund men tonspråket är levande och personligt” skriver Herbert Connor i sin bok Svensk Musik (1977).
Sedermera omarbetades stycket och blev Lundquists Symfoni nr 1, som fick sitt uruppförande i Dresden i mars 1971.
Kompositionsarbetet tog ofta lång tid. Detta gäller främst kanske hans åtta symfonier. Han har själv beskrivit detta skeende:
”En kompositör blir i sitt arbete till sist sina tematas slav; det är ett uttryck som kommer från Jean Sibelius och alltmer förstår jag dess innebörd. Min egen musik tillkommer under långsamma processer och då känner jag att idéerna har sin egen vilja som jag varsamt måste registrera för att det slutliga verket skall kunna bli övertygande. Det finns motiv som måste sållas ut ur planeringsskisserna. Efter flera år kan jag få klart för mig hur det skall kunna användas i ett helt annat sammanhang och kompositionen blir då mycket lyckad. Fascinerande! Men komplicerat…”
Till exempel påbörjade han den andra symfonin redan 1956 under revolten i Ungern, men först 1970 blev den färdig efter den ryska invasionen i Tjeckoslovakien, som blev den impuls och inspiration som fick tonsättaren att fullborda verket. Symfonin fick också den mycket passande undertiteln ”För frihet”.
Lundquist har alltid varit mycket inspirerad av naturen och var också djupt engagerad i miljöfrågor. Detta har bland annat inspirerat honom i den fjärde symfonin ”Sinfonia ecologica” från 1985 och hans frihetspatos fick senare också utlopp i den sjunde symfonin ”Humanity – Dag Hammarskjöld in memoriam” 1988. Även den tredje symfonin “Sinfonia dolorosa“, som blev Lundquists genombrottsverk som symfoniker och som och är tillägnad tonsättarens avlidna hustru Maud, inspirerades av naturen. Idén fick han under en fjällvandring kort efter hustruns död. Han berättar hur det hela började:
”Det kom i fjälltystnaden ett omärkligt vindsus långt bortifrån ingenstans och växte i enorm kraft — för att åter försvinna till ingenstans. … Detta gjorde ett så oerhört starkt intryck på mig att det gav mig hela inledningen till symfonin, och ur den växer sedan hela skeendet fram.”
Han har också berättat hur han drabbades av tvånget att uttrycka sin kreativitet i just symfoniformen:
”Ja, det är knappast en fråga om vad jag vill längre, utan vad jag måste. Det är symfonierna, som hela tiden drar mig. Jag känner hela tiden detta tvång att uttrycka mig så. Och allt det andra känner jag väl som förstudier. Det kan vara oerhört fint, men det liksom sugs upp alltsammans i denna ström, som nu fyller mig. … Det har varit plågsamt under de här åren när jag, för ekonomins skull, varit tvungen att göra så mycket annat, skriva så mycket andra saker. Då har symfonierna blivit liggande och det har stört mig alldeles förfärligt. Det har kunnat plåga mig om nätterna, så att jag får gå upp och sätta mig och skriva ur mig, för att över huvud taget få ro i min själ.”
Detta tvång resulterade i sammanlagt åtta symfonier, som också illustrerar hans engagemang i vår tids ständiga problem med miljöförstöring och kampen för frihet.
Under 60-talet kom Lundquist i kontakt med den danske accordeonisten Mogens Ellegaard och hans melodibasdragspel. ”Vad Mogens Ellegaard åstadkommer med sitt accordeon, var för mig en sällsam upplevelse, på samma gång chockerande och hänförande” säger han. Kontakten med Ellegaard kom att resultera i en lång rad verk för accordeon, solo och i olika konstellationer, däribland ”Bewegungen” för accordeon och stråkkvartett och ”Duell” för accordeon och slagverk.
Tidigare, redan 1954, blev han tillfrågad av regissören Gunnar Hellström om han kunde tänka sig att skriva musiken till filmen ”Simon syndaren”. Det kom att leda till att Lundquist blev en av Sveriges mest anlitade kompositörer av film- och teatermusik. Sammanlagt blev det musik till närmare 30 filmer och över 60 teater- och radiopjäser. Om tillkomsten av symfonierna tog flera år att mogna, lärde Lundquist sig här att arbeta i ett betydligt snabbare tempo. Han brukade fråga filmregissörerna när musiken måste vara färdig och fick då vanligtvis svaret: ”i går”. Bland filmerna blev musiken till Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa” särskilt uppmärksammad och också utgiven på skiva i sin helhet. Det var den första svenska filmmusik som ägnades en hel LP-skiva. I några av hans filmer kom också hans bakgrund som jazzpianist väl till pass. Så i Gunnar Hellströms film ”Nattbarn”, om den unge mannen på glid bland skumma Stockholmscaféer och biljardhallar, dessutom med ett suggestivt kameraarbete av Ingemar Bergmans favoritfotograf Sven Nykvist. En annan uppmärksammad film var ”Änglar finns dom” där Lundquist även åstadkom en schlagerhit, insjungen av filmens huvudpersoner Christina Schollin och Jarl Kulle.
Torbjörn Iwan Lundquist har också ägnat sig åt något som han kallar ”seriös populärmusik”. Ibland var det melodier från hans olika filmer, men han skrev också flera populära sånger, Bland annat till texter av Beppe Wolgers och flera sånger till Monica Zetterlund. Till Melodifestivalen 1965, då man inbjudit flera seriösa kompositörer att lämna bidrag och då samtliga sånger sjöngs av Ingvar Wixell, bidrog Lundquist med ”Förtrollad stad ” till text av Bo Setterlind.
Torbjörn Iwan Lundquist skrev även mer allvarliga sånger, som ”Ensamhetens sånger” 1965 till texter av Vilhelm Ekelund, ”Siebenmal Rilke” från 1985, ”New bearings” 1989 med texter ur Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” och ”Irish love songs” 1992 till dikter av James Joyce.
På Lundquists verklista hittar man vidare bland annat två stråkkvartetter, en violinkonsert och enaktsoperan ”Sekund av evighet”, som utspelar sig i ett skyddsrum i Tyskland under andra världskrigets slutskede. Operan fick sitt konsertanta uruppförande i Stockholm 1974.
1983 flyttade han ut från storstadens larm och stök, ut på landet där han kunde njuta av naturen och enbart ägna sig åt sitt komponerande. Efter att ha drabbats av cancer 1993 ägnade han sina sista år att fullborda sin sista symfoni som fick titeln ”Survival” och en sångcykel till dikter av Jean-Luc Caron ”Pour l’éternité” – I evighet. En stilla sommardag år 2000 avled han.
Curt Carlsson